Nolltillväxt vårvintern 2009

Miljömedvetna personer har i diskussioner och tidningsspalter pläderat för nolltillväxt för att motverka ökade koldioxidutsläpp. Jag har alltid förhållit mej milt eller mindre milt negativ till den slags ideer. Nu håller vi tyvärr på att hamna där. Det råder ingen tvekan om att vi inom kort kommer vi att genomleva följderna av negativ tillväxt. För staten och för kommunerna innebär det minskade skatteintäkter för att klara av utgifterna. I Helsingfors går 75% av budgeten åt till sjukvård, socialvård och utbildning för stadsborna. Den största delen av kostnaderna för servicen utgörs inte av husbyggen eller skolböcker, utan av lönekostnader och tjänster. Med 40 000 anställda behövs en hel del skattemedel.

Man behöver inte vara mycket till matematiker för att räkna ut att sitgande löneutgifter och sjunkande skatteintänkter inte vill gå ihop. Så finns det heller inget lika stort hot hot mot den kommunala basservicen som nolltillväxt, eller negativ tillväxt. När det inte går att sia om framtiden och när svängningarna på finansmarknaden är snabba, kan långsamhet visa sej vara den offentliga sektorns rätta rytm. Inte snabba rörelser för att skära ner utgifterna och förminska personalen. Med nolltillväxt kommer den kommunala ekonomin att förutsätta åtgärder som lånefinansiering, försäljning, kostnadsinbesparingar. Beredskap att tänka i nya banor behövs, men den politiska viljan att hålla fast vid överenskomna, stimulerande investeringar kommer att prövas såväl i Helsingfors, som i riksdag och regering.