<< Tillbaka

---

Kolumn Läraren 24.11.09: Språklig och kulturell medvetenhet behövs

En kort träff med en skara lärarstuderande på Nylandsturné påminde om att avstånden i Svenskfinland inte bara är geografiska, utan också mentala. Den som levt sitt liv i landets mest urbana miljö och den som kommer från en rural miljö, har olika perspektiv på stadslivet. Då kan bilden av huvudstaden snarare vara negativ och skrämmande, än präglad av positiva möjligheter. Det är mänskligt, att vi målar det vi inte känner, i grått och inte i färg.
Och det är mycket som med rätta väcker oro. Stora förändringar i offentliga strukturer och den ekonomiska situationen som gör framtiden svårförutsägbar. Har jag arbete eller blir jag utan? Vad händer med bostadsräntorna? Därtill kommer det allt överskuggande hotet om klimatförändring och dess konsekvenser.
En historiker skulle kanske påminna oss om, att man i sådana tider förut ropat efter enkla lösningar och att folk under sådana tider dragit på sej stövlarna. I sådana tider trivs främlingsfientliga propagandister, och många känner för att rädda sina egna skinn genom att stryka rådande opinioner medhårs. Minoriteter har inte alltid haft det lätt under samhälleliga orostider.

En av forskarna vid Svenska litteratursällskapet, Michel Ekman, gav nyligen i en insändare i Hbl sitt recept för den finlandssvenska framtiden. Han valde att använda citationstecken för svenska språket som nationalspråk. Lösningen på svårigheterna var enligt honom att göra landet enspråkigt med svenska som minoritetsspråk. Motståndarna mot förändringen ansåg han vara ”det finlandssvenska politiska etablissemanget”. Kanske ansåg han att språkhets inte skulle finnas utan finlandssvenska politiker? Det är en imponerande nationell makt Ekman tillskriver ett litet antal politiker om han tror att en sådan sak hänger på Sfp och några andra svenska politiker? Det tycks vara lätt att förbli ovetande om hur beslut fattas i en demokrati.

Finlands näringsliv har under senaste decennier sett flera betydande svensk-finska företagsfusioner. För samhällsutvecklingen är Sverige och de nordiska länderna fortsättningsvis de främsta förebilderna. Den ryska demokratin däremot väcker föga förtroende, och inställningen till ökat ryskt markägande präglas snarare av oro än av framtidshopp. Våra lagar, vårt välfärdssamhälle och vårt politiska agerande globalt bygger på den nordiska dimensionen och kopplar oss fortsättningsvis västerut.
Måhända som ett arv från den ryska administrativa kulturen, finns samtidigt en iver för allt större offentliga strukturer. De stora byråkratierna har fördelar, men blir ställvis förvånansvärt ineffektiva då individuell service behövs. Det förefaller som om stora organisationer hade svårare att exempelvis vaccinera snabbt. Att ensam eller tillsammans med andra i olika sammanhang föra fram individperspektivet framom systemets behov, hör också till den svenska politikens vardagssyssla i dagens reformtillvaro. Det är inte språket som gör politiken, men svenskans ställning som nationalspråk tvingar fram ett dubbelt perspektiv på samhällsutveckling och beslutsfattande.
Demokratins styrka å sin sida består i att flera olika synvinklar förbättrar besluten, inte tvärtom. Dynamik – i såväl företag som samhälle – uppstår av mångfald, inte av enfald.

Att en forskare vid Svenska litteratursällskapet sammankopplar diskussionen om nationens språkligt-kulturella status med frågan om skolundervisningen av svenska, pekar definitivt på behovet av diskussion om finlandssvenska framtidsstrategier. Men om intelligentian stannar kvar i sina svenska rum utan kunskaper om samhällsliv för att där gödsla förstenade fördomar, saknas nog betydande byggmästare i arbetet.
I orostider behövs kunskaper, eftertanke och konstruktivt mod för att trygga framtiden. Och för att bygga framtiden behövs framför allt nyfikna och entusiastiska lärare med stark språklig och kulturell medvetenhet, i alla våra skolor.

---