<< Tillbaka

---

Kolumn Läraren 4.3.10:Matvanor och uppfostran

Matvanor och uppfostran låter mest som folkskola och utantill-läsning av Fänrik Stål. Men som stadsfullmäktig i Helsingfors fick jag fatta beslut om elevernas matvanor och skolans roll som smakfostrare. Inför behandlingen av en fullmäktigemotion om en helvegetarisk dag i veckan, fick utbildningsnämnden flera likalydande epost-meddelanden. Utan närmare insikter eller eftertanke, lät det ju bra med mer vegetariskt genom att en gång i veckan stryka kött- och fiskalternativen från matsedeln. Hemma blir det allt oftare vegetariskt och barnen äter gärna alla slags grönsaker. Så ovana vid grönsaker som vissa andra är, måste det vara ett vinnande förslag, att både lätta på dieten och på miljöbelastningen, tänkte jag.
Men matchefens genuina oro för situationen, och några talturer om den matkulturella verkligheten för ungdomarna i de östra förorterna, fick mej att vakna upp i nämndmötet. Vegetarisk mat serveras redan varje dag, men äts bara av vart tionde barn. I några av gymnasierna med högt ingångsmedeltal kan vegetarianerna uppgå till hälften av barnen. Det är ingen urban legend, utan verklighet för kosthållningen som utspisar 50 000 elever, att maten på måndagarna måste vara stadigare och rikligare. För en del av barnen är skolmaten det enda varma mål mat de får. Kosthållet gör sitt bästa för att motsvara behoven inom snäva ekonomiska ramar. Tanken på att skära bort alternativen för eleverna var en främmande tanke, och man var orolig för att eleverna röstar med fötterna i matsalen. Inget elevråd eller direktion, endast beslutsfattarnas egna barn, blev ombedda att kommentera förslaget.
Mot slutet av den tre timmar långa debatten i stadsfullmäktige hördes irriterade stämmor om att elevernas åsikt var ovidkommande. Här handlade det om andra saker, att rädda miljön och uppfostra kommande generation! De flesta inlägg handlade om huruvida beslutet var ekologiskt eller inte. De sociala implikationerna, barnens illamående och barnfamiljernas fattigdom som i andra sammanhang påtalas ansågs inte av betydelse. De som inte får mat annanstans än i skolan får ta skeden i vacker hand. Frågans höga känslovärde fick stadsstyrelsen att själv skriva beslutsförslag utan beredning, och matuppfostran blev viktigare än att den sociala verkligheten i skolorna.

Ska stadsfullmäktige genom motioner blanda sej i skolornas operativa beslut och deras vardag? Istället för piskan som användes under folkskolans tid, kunde man hellre använda sej av uppmuntran och morötter. Är följande steg att välja skolornas utfärdsmål eller att ta ställning till vilka skolböcker och material som kan användas. Det är som om det privata blivit politiskt igen, som en gång för cirka tre decennier sedan..

Men i politiken belönas uthållighet och formuleringsförmåga. Enligt en hemställningskläm, en randanmärkning till fullmäktigebeslutet, ska alternativ huvudrätt serveras, ifall oron för att barnen låter bli att äta den vegetariska maten, besannas. Den andra klämmen förutsätter att elevkårerna hörs i ärendet. Det blev alltså trots allt, till slut, ett beslut där också de berörda hörs.
Följande morgon frågade 13-åringen som lyssnat på nyheterna varför stadsfullmäktige ska fatta beslut om vad hon äter i skolan. Frågan fick inget pedagogiskt svar av en trött förälder.

Maria Björnberg-Enckell,
Stadsfullmäktig, medlem i utbildningsnämnden, mamma till skolbarn.

---